”Syskonen” blir mest en DDR-doftande fetisch

Året är 1961, platsen DDR. Bror och syster Elisabeth och Ulrich Arendt har sammanstrålat i föräldrahemmet över påskhelgen och allt är som det alltid har varit mellan dem – förtroligt, barnsligt, nästan intimt – tills Ulrich berättar att han om två dagar tänker fly till väst. För Elisabeth kommer beskedet som ett slag. Hon har redan förlorat en äldre bror över gränsen, Konrad, som visserligen alltid varit en ”armbågsmänniska” som bara tänkt på sig själv. Men Ulrich, som är övertygad kommunist som hon och dessutom står henne närmast i världen: hur kan han bara ge upp deras gemensamma dröm om en röd framtid i DDR? Hon har två dagar på sig att övertyga honom om att stanna.

När Brigitte Reimanns roman ”Syskonen” publicerades 1963 var Berlinmuren knappt två år gammal. Skillnaderna mellan de geografiska zoner och ideologiska system som delat Tyskland sedan Nazitysklands kapitulation hade länge varit uppenbara, men med muren blev allvaret dödligt. Den mänskliga splittring som följde präglade hela samhället, ändå var det få, nästan ingen, bland de tyska efterkrigsförfattarna som ville befatta sig med den. Tillsammans med vännen och författarkollegan Christa Wolf som samma år gav ut ”Den delade himlen”, utgjorde Reimann ett undantag.